Maries blogg

Ännu en tid som bonde. Har skickat iväg mamma o pappa till fjällen i några dagar, så jag får väl skylla mig själv att Nilla är hos oss och jag får ge fåren mat. Pappa påstår att man måste hålla ett öga på Pelle, baggen, hela tiden. Varför det?? Han bryr sig inte ett dugg om mig utan bara om min hink med gröpe i. Igår var Felix och Elvira med och gav dom mat. Då blev det hoppa i hön uppe. När han kom till dagis idag så berättade han det för dagisfröken och då kom minnena tillbaka när man själv var liten och hoppade i riktig löshö. Har linan kvar där vi lekte Tarzan ut över hön. Hur vi sov där, fast det var så kallt så vi gick in efter halva natten. Hur vi sov bland lammen och fåren? Fast samma där för fåren åt så mycket på oss att vi fick gå in för att kunna sova. När jag var liten hade vi tjurar, får och grisar. Det jag kommer ihåg bäst från grisarna är när vi slaktade dom och man fick stå o vispa blodet för det fick inte stelna, det skulle göras blodpudding, palt och annat gott av det. Wow, ibland känns det som ett privilegium att fått växa upp på bondgård. Har stoppat korv och kardat ull i mina unga år. Har demostrerat när min älsklingsbagge skulle slaktas, den fick faktiskt leva ett år till. Efter det året så gjorde det inget att den försvann. När jag var 5 år så hoppade jag ut från höskullen. Pappa visste inte att jag var där uppe när han gav djuren så han låste och gick in. Jag fick panik och gick upp och hoppade ut. Alldeles bredvid en sten. Sprang stammandes in och fick åka till sjukhuset för mamma blev livrädd att något skulle ha hänt mig. Inget var fel med mig iallafall, men är fortfarande lite orolig för att bli inlåst där fast jag lärde mig dagen efter hur jag skulle få upp dörren innefrån. Ojoj, nu blev det mycket minnen.... Ska fortsätta tänka på alla dessa minnen på väg till jobbet.

Kram